Jag har sedan mitten av 2011 fått diagnosen kotkompression på. Detta har blivit värre med tiden fram till idag. Har gjort ett antal s.k. MRT-röntgen men har ännu inte fått några diagnoser om vad som kan göras mot detta. Har enbart fått information om att det finns metoder som till stor del kan eliminera mitt tillstånd till det bättre, d.v.s. något kirurgiskt ingrepp eller insprutning av ”cement” så att jag kan bli återställd och kunna leva ett värdig liv utan värk, speciellt på ländryggens högra sida och ner i högra låret.
Anser sjukvården att min ålder gör att det inte blir någon form av behandling p.g.a. kostnadsskäl?
En patient ska och får inte uteslutas för adekvat vård och behandling om detta är möjligt och kan underlätta för ett bedrägligt livsföring eller lindra smärta. Dock tar sjukvården ofta hänsyn till om en ev. behandling kan skada eller förvärra ett tillstånd hos patienten om därför alternativa behandlingsmöjligheter finns att tillgå.
Nu behandlar vi inte din åkomma men som exempel har vi mååånga mycket åldriga patienter inom tex. angiografi (kärlröntgen) som undersökes samt behandlas för sina besvär. Denna verksamhet är mycket kostnadskrävande men görs frekvent för att patienterna ska få en dräglig tillvara utan smärtor och bensår, etc.
Detta oavsett ålder…..
Nu vet vi inte hur indikatorer för behandling av kotkompressioner ser ut eller efter vilka indikatorer man påbörjar div. behandlingsformer. Röntgen görs oftast initialt för att konstatera kotkompressionen samt utreda orsak och utesluta ev. diferentialdiagnos (aortaneurysm, urinvägsproblem, ryggskott, mm) som orsakat ryggsmärtorna.
Behandling av kotkroppskompressionen baseras nog mycket på hur och när denna skada uppstod. Troligen väljs enbart smärtlindring, sjukgymnastik och liknande vid äldre ”kroniska” kompressioner (osteoporos) medan nya (färska) genom tex. trauma kan bli föremål för operation genom tex. cementering av kotkroppen (vertebroplastik).
Smärtor vi kotkompression går oftast i recidiv och kan därför avta efter en tid. Dock blir ryggkotan inte bättre utan snarare oftast sämre efterhand varför smärtorna kommer och går i intervaller.
K.T. rtgssk
Röntgen Helsingborg
Jag fick en kotkompression på L2 när jag körde utfall med tung vikt och tappade balansen. Höll idiotiskt nog kvar stången istället för att släppa. De valde konservativ behandling med korsett. Har haft ont i tio år. Mest ont får jag när jag sitter men även av att stå och vara stilla och jag har sittande jobb så det är ju ganska ofta. Jag äter liggandes i sängen, jag ligger alltid när jag inte är på jobbet, tränar eller är ute och går. Att sitta är tortyr. Jag kan klara ett visst tag sen börjar det göra rejält ont. Variation med träning, vila, omväxlande uppgifter och väldigt korta perioder av att sitta är optimalt men det är inte så mitt liv ser ut.
När jag tränar känns det bättre generellt men om jag inte hunnit träna ordentligt på ett tag och kör ett pass så brakar det loss med väldigt mycket smärta i ryggen och huvudvärk mm innan det blir bättre igen. Misstänker att ryggmusklerna runt skadan hela tiden är igång för att kompensera och detta sprider sig både uppåt och nedåt från skadan. Det bedövas efter ett tag även om jag märker att jag blir stelare och stelare och får muskler som börjar vara konstant spända som en nackspärr – och sen när jag tränar så lösgörs allt som bara byggts upp.
Jag märker viss förbättring i min förmåga att hantera smärtan när jag tränar längre konditionspass utöver gymträning/terapeutisk träning. På grund av problem med höften (som var orsak till min intensiva gymträning som förorsakade ryggskadan) så kan jag inte träna löpning och indoor walking gör också ont. Men det fungerar med spinning! Det hjälper att smärtstilla och får igång smärtstillande hormonerna i kroppen. Långvarig träning minst 30 minuter gärna 45-60 minuter är optimalt. Simning hade nog också funkat men känner mig obekväm på simhallar. Hela kroppen måste bli varm och hormonerna måste komma igång ordentligt.
I perioder funderar jag ändå på steloperation – ibland blir smärtan övermäktig. Då brukar jag få självmordstankar och känner stor hopplöshet. Det är också ofta när man bara haft ont och ont och ont och det aldrig går åt rätt håll. Till slut orkar man inte mer. Kyla förvärrar. Värme kan hjälpa att lindra. Jag använder mycket värmekuddar och det vore riktigt bra att ha en bastu.
Jag har sedan 2007 skadade bröst ryggen och 2016 fick jag kotkompressition i L4 o 5 samt spinal stenos L1 eftersom jag har så ont får jag nervrotsblockad. L5 L4 det har blivit betydligt bättre. Nu är det bröstryggen, de får göra samma sak där.
Värken lugnar sig i ca 4 månader sedan är det dags igen för nästa omgång. Det gäller att jag ligger stilla för att läkaren ska komma exakt rätt. Detta tar ca 1,5 tim.
Jag tycker ni kan operera kotkompression.
2010 jobbade jag på en skola, jag skulle ta ner en teckning som satt för högt, så jag ställde mig på en stol. När jag skulle gå ner från stolen, ramlade jag handlöst ner och slog i ryggen, i den stängda delen av en delad dörr. Kotkompression och fraktur i 12:e bröstkotan.
Efter sju år har jag fortfarande ont och måste har smärtstillande för att klara av dagen. Jag har en misstanke om att den skadade bröstkotan ligger mot en annan kota. Men jag har inte fått bekräftat att det är så.Jag har gjort många röntgenundersökningar, men bara fått veta att bröstkotan är kraftigt komprimerad.
Var med om ett trauma och fick en kotkompression i 2 bröstkotan av fallet .
nu har det gått snart 9 månader sedan jag gjorde detta, har fortfarande smärtor i bröstryggen. Var sjukskriven i knappt 2.5 vecka och har jobbat fullt efter det, men smärtan ökar löper från kotan ut mot skulderbladets nedre del med domningar och hög smärta.
Känner att min läkare inte tar detta på allvar. Vilket oroar mig.
Hej jag har också kotkompression i två kotor i ryggen l1 och L5 jag är bara 48 år och fickdetta för ca 2 år sen i samband med ett trauma. Efter 1 år ”köpte”min arbetsgivare ut mig som dom ofta gör med långtidssjukskrivna. Eftersom man kan sätta in nya höftkulor mm skulle det ju inte vara omöjligt att laga dessa trasiga kotor.Men min läkare ler och säger tyvärr. Samtidigt skickar arbetsförmedlingen mig att provjobba på olika ställen som jag inte klarar. Jag tycker detta är ett tillstånd som inte tas på allvar,med ständig smärta och trötthet och många tårar. Jag önskar det fanns en läkare som tog hand om hela mig då det gått ut i handen och nerven blivit skadad så 2 fingrar har krökt sig. uppgiven