Jag var med min son på 3 år på röntgen av hans brutna fingrar. Han skulle sitta på mina knä. Jag frågade efter förkläde men de gav det till mig bara. Jag ville ha ett förkläde till min son också.
Jag frågade då: Så varför fick JAG förkläde utav Er då men inte min son? Det råder ju väl strålning överallt, i hela rummet, på båda?
De svarade att det finns några regler och förklädet skulle bara jag få ifall jag skulle bli deras patient en dag.
Jag förstod inte och frågade igen, om mitt barn också kunde få ett förkläde. De sa att de inte förstod varför jag ville ha något sådant, det var ju bara hans hand röntgas. Men jag vill ju skydda både mig och mina barn från strålningen, oavsett vem som är patient eller inte eller jag vet inte vad de menade?
Vill de kanske att var och en individ ska ha en viss dos av strålning under livet? Barn är ju små varelser och de får allting med allvarligare följder än vi vuxna!
Hur, när och vem som ska bära strålskyddsförkläde har man diskuterat länge, och tyvärr finns det inget självklart svar på frågan.
De rutiner som finns på Röntgenavdelningen vid Helsingborgs lasarett säger:
1. Inga personer ska i onödan utsättas för strålning. Därför ska personer som inte behövs för att genomföra röntgenundersökningen lämna undersökningsrummet.
2. De (anhöriga, medföljande) som behöver vara med inne på röntgenrummet vid undersökningen ska erbjudas strålskyddsförkläde.
3. Patienten ska inte ha några lösa strålskydd * (strålskyddsförkläde).
* Undantaget är testikelskydd till pojkar/män (yngre än 50 år) när man strålar på eller nära testiklarna. Detta under förutsättning att testikelskyddet inte tar bort eller försämrar den diagnostiska informationen för om så är fallet ska man inte använda skyddet. Testikelskyddet kan upplevas som obehagligt (klämmer åt) vilket medför att yngre gossar inte alltid vill samarbeta vid röntgenundersökningen. Om gossar inte vill samarbeta på grund av skyddet ska man inte använda det.
Det vi vill uppnå med våra rutiner är.
A. Vi ska uppfylla de lagkrav som Strålsäkerhetsmyndigheten ställer.
B. Rutinerna ska vara enkla att komma ihåg för personalen.
C. Rutinerna ska vara enkla att tillämpa.
Det finns problem med att ha ”förenklade” rutiner, och det är det som frågan handlar om. Att man erbjuder strålskyddsförkläde till anhöriga är för att förklädet skyddar mot den spridda röntgenstrålningen som finns i undersökningsrummet vid själva bildtagningen. Observera att det är bara under själva bildtagningen som det finns röntgenstrålar i undersökningsrummet. I samma ögonblick som röntgenapparaten slutar sända ut strålar upphör strålningen. Man kan alltså inte ”ladda” upp patienter, utrustning eller lokaler med röntgenstrålning. Mängden spridd strålning som finns i undersökningsrummet varierar mycket beroende på patientens storlek och vad det är som undersöks. Mest spridd strålning blir det när man undersöker buken på en väldigt tjock person. Minst strålning blir det om man undersöker ett finger på ett litet barn.
Vid undersökning av barns extremiteter är mängden spridd strålning liten och därför är nyttan med strålskyddsförkläde till en anhörig begränsad (finns knappt någon strålning att skydda sig mot). Undersöker man däremot ett barns buk blir det lite mer spridd strålning och nyttan med strålskyddsförklädet ökar.
För att slippa ta ställning i varje enskilt fall, hur mycket spridd strålning det rör sig om, har vi förenklat och säger att medföljande alltid ska erbjudas strålskyddsförkläde.
Men ska inte patienten ha strålskyddsförkläde? Nej, patienten ska inte ha strålskyddsförkläde därför att nackdelarna med förklädet är större än fördelarna. Det går inte att använda ett förkläde då man undersöker t.ex. buken eller ryggen på patienten. Den spridda strålningen som man vill skydda sig mot sprids inne i patienten och därför kan förklädet inte göra någon nytta (skyddar bara mot strålning som kommer utifrån).
Då man röntgenundersöker t.ex. en handled så är mängden spridd strålning liten och då finns det inte så mycket strålning att skydda sig mot. Är det så att man undersöker handleden är det därför man misstänker att det kan finnas en fraktur. Skulle man trots allt välja att sätta på ett strålskyddsförkläde på ett barn med handledsfraktur och man råkar stöta till handleden så finns risken att det gör mycket ont och därefter vill barnet inte samarbeta. I värsta fall måste barnet sövas för att man ska kunna göra röntgenundersökningen. Det är komplicerat och det finns risker med att söva en patient.
Det enda fall, där man självklart ska ha strålskydd som patient, är vid röntgenundersökning av tänderna. Röntgenstrålning sprids från käken och kan träffa sköldkörteln i halsen. Sköldkörteln är ett strålningskänsligt organ men som lätt kan skyddas med ett strålskydd mellan käken och halsen i samband med röntgenbildtagning av tänderna.
M. O. leg. sjukhusfysiker
Röntgenavdelningen Helsingborgs lasarett