Höftled

Vid röntgen av höftleden ingår även oftast en röntgen av hela bäckenet för ev. skelettskador på omkringliggande skelettstrukturer i bäckenet.

Indikation

Höftleden vållar ofta problem hos företrädesvis äldre människor vid såväl skador som förslitning (artros).
Höftfrakturer är en av de vanligaste skadorna hos äldre efter fallolyckor. Dessa benbrott som oftast är lokaliserad till lårbenshalsen, sk. collum-fraktur, opereras oftast med spikar eller skruvar av olika slag. Dock medför dessa benbrott en arbetsam rehabilitering för en äldre person.

Patologi

Skelettskador i höftleden och proximala lårbenet kan utgöras av cervikal-fraktur (collum-fraktur), pertrokantär fraktur, subtrokantär fraktur och höftledsluxation.
De cervikala- samt. pertrokantära frakturerna utgör en stor del av äldres skador med en lång rehabilitering som följd. Särskilt vanlig är collum-frakturen hos äldre kvinnor med osteoporos¹Osteoporos är en degenerativ åldringssjukdom som inte ger sig till känna förrän personen drabbats av en fraktur. Osteoporos kännetecknas av en sämre bentäthet i den spongiösa benmärgen.
Osteoporos finns i två typer, primär osteoporos är den vanliga åldersrelaterade bensvagheten medan sekundär osteoporos har en bakomliggande sjukdom (hyperparatyreodism, myelom, läkemdelsutlöst)som orsak.. Man räknar med att var 3’e kvinnaöver 70 år har osteoporos och därmed ökad risk för frakturer vid även lättare slag eller fall.
Varje år drabbas ca. 18000 personer av en höftfraktur varav 75% av dessa utgöres av (äldre) kvinnor.

Vid en ”normal” höftfraktur kan patienten inte stödja eller lyfta på benet utan svår smärta. Benet ligger oftast utåtroterat samt är kortare än det friska benet. En collum-fraktur (lårbenshals) kan vara inkilad (odislocerad) vilket kan medföra svårigheter att på den konventionella röntgenbilderna se frakturen samt att patienten i många fall även till viss del kan stödja på benet med enbart mindre värk. Inkilad fraktur kan diagostiseras på röntgenbilden av att de sk. bentrabeklerna i benstrukturen är brutna genom frakturen. Frakturer ger oftast även en benmärgsödem som utgörs av en blödning i benmassan vilket enkelt kan ses med datortomografi (CT) eller magnetkamera (MR).

Cervikala höftfrakturer (collum) klassificeras enlig Garden i typ 1-4 som baseras på typ av felställning av den femorala halsen. Garden 1-2 är odislocerade medan Garden 3-4 utgörs av dislocerad collum-fraktur.

Patienter med höftledsfraktur bör opereras inom 24 timmar för att minska på komplikationer till följd av skadan eller den postoperativa vården.
Femorala collum-frakturer behandlas vanligtvis med 2 parallella spikar (LIH-spikar) axialt genom lårbenshalsen. Risken med dessa spikar är en caputnekros som då medför en felställning i höftleden. Annat val av behandling är en höftplastik med osteosyntes protes av någon modell.
Höftprotes finns som halv- eller [helprotes]. Vid byte till helprotes ersätts lårbenshals, ledhuvud samt höftbensgropen (acetabulum) med syntetmaterial) som fästes i höftbenskropen antingen med cement eller med en plastkupp som benet får växa fast i. En halvprotes utgörs enbart av ett femurskaft samt ledkula som då ligger i befintlig höftbensgrop. Vilken modell som används beror på skada, ålder samt skelettets kvalitet.
Pertrokantära och subtrokantära frakturer behandlas vanligen med skruv och platta.
Efter en höftledsoperation med osteosyntes görs alltid en kontrollröntgen någon dag efter operationen som då blir referensbilder för framtida röntgenundersökningar ifall problem uppstår med protesen.

Höftleden kan luxera såväl spontant av en frisk höft samt efter operation med höftprotes av något slag.

Artos är en vanliga åkomma i höftleden framför allt hos äldre och utgör ett stort lidande för den drabbade personen. Störst förslitning i höftleden (75%) är lokaliserad i den kraniala delen (övre) av höftleden. Dubbelsidig förslitning förekommer i 25% av fallen där båda höfterna är drabbade.
Många får en höftprotes inopererad just på grund av svår artros med stor förslitning av ledbrosket och därav svåra smärtor vid gång.
Man räknar med att omkring 10.000 människor får en höftprotes inopererad årligen i Sverige. Dessa proteser kan luxera efter fall eller spontant. Vid återkommande luxationer av protesen kan man tvingas reoperera höften för byte till annan protesmodell.
Diagnosen höftledsartros ställs oftast kliniskt efter symtom så som smärta vid gång, stelhet efter inaktivitet, nedsatt flexion, smärta vid och nedsatt inåtvridning av benet.
Röntgen görs enbart vid osäker diagnos eller inför planering av operation med höftprotes. Indikationen för höftimplantat baseras på patientens symtom  och inte radiologisk fynd.

Tumörer och metastaser kan förekomma i hela skelettet och i alla åldrar.
Flertalet specifika bentumörer förekommer i de långa rörbenen. För att avgöra typ av tumör utgör lokalisationen en viktig faktor då flertalet tumörtyper har specifik lokalisering som då pekar mor viss tumörtyp. Vissa tumörtyper har en ”förkärlek” till små rörben, kotkropparna eller de platta benen i skallen, etc. Även lokalisationen har en betydelse för tumörens tillväxt där tumörer i de långa rörbenen har en snabbare tillväxt.

Tumörer och metastaser ger ofta en destruktion av skelettet som ökar risken för en [patologisk fraktur] i det försvagade benet.

Barn kan drabbas av olika missbildningar i höftleden. Strax efter födseln undersöks alla nyfödda barn av läkare för kontroll av instabilitet i höftlederna. Misstänkts en höftledsluxation på en nyfödd göres en ultraljudsundersökning av höftlederna och därefter ev. en konventionell röntgen av båda höftlederna för att kunna utröna ev. skillnader mellan båda höftlederna. Medfödd höftledsluxation ser man hos ca. 0,2% av all nyfödda och uppträder ofta i båda höftlederna. Vanligare hos flickor än pojkar.
Andra höftledsförändringar man kan finna hos barn  är Coxitis²Finns som en bakteriell och en septisk variant. Bakteriell inflammation av höftleden som ger en svullnad av ledkappseln. Barnet får smärta, haltar och vill inte röra benet.
Bakteriell läker oftast ut av sig själv. Septisk coxitis är en form av blodförgiftning och behandlas med antibiotika och ev. dränering av ledvätskan. Ses oftast hos barn under 10  år., Perthes sjukdom³Perthes är en sk. osteokondros som är en bennekros som kommer av en dålig blodförsörjning till lårbenshuvudet (epifysen)., fysiolys⁴Innebär en glidning av epifysen. Kommer oftast efter trauma mot höftleden som tex. olycka, slag mot höften, komplicerad förlossning, mm. Oupptäckt kan detta innebära en deformitet av ledhuvudet. Oftast krävs en operation för att fixera epifysen rätt mot fysen. av lårbenshuvudet, mm.

Metod

Röntgen av höften efter trauma göres liggande där man generellt tar en frontal bild på hela [bäckenet] (bild) och en frontal bild samt en [axial] bild på den aktuella höftleden.
Vid frågeställning artros eller annan oklar ej akut skada ersätts den axiala-bilden med en sk. Lauenstein-bild eller annan sidoprojektion av höftleden.
Vid kontrollröntgen efter tidigare höftledsfraktur tas 2 bilder (frontal- samt axial-bild) över den aktuella höftleden.

Vid större trauma med befarad omfattande skelettskador, blödningar och mjukdelsskador av andra delar i bäckenregionen är en akut datortomografi (CT) förstahandsval.

Anatomi och fysiologi

Till [höftleden] (anatomi) räknas oftast ledhålan i bäckenet (acetabulum), lårbenshuvudet (caput femoris), lårbenshalsen (collum femoris) och övre delen av lårbenet till strax nedom stora och lilla benknölen (trochantor major/minor).
Lårbenshuvudet (caput femoris) är en del av höftleden tillsammans med höftledsgropen (acetabulum) i bäckenet. Höftleden är en kulled liksom axelleden men klarar inte av det stora rörelseomfång som man har i axelleden.
Höftleden hålls på plats av flertalet kraftiga ligament⁵Ligament utgörs av en långtrådig bindväv som håller samman skelettdelarna i en led. Ligamenten har namn efter sitt läge eller den led de håller ihop. som fäster runt om mot höftleden samt mot bäckenet. I höftleden finns även fästpunkter (stora- och lilla benknölen) för flertalet stora muskler.

Kroppens kraftigaste ligament tarmbens-lårbensbandet (ligamentum iliofemorale) håller ihop tarmbenet (bäckenet) med höftleden. Ligamentet sträcks ut vid sträckt ben/stående och blir slappt vid böjd höft/sittande som då bildar ljumskvecket. Detta synnerligen kraftiga ligament hindrar kroppen att vika sig bakåt vid stående position.

Lårbenshuvudet gör en vinkel (120-130°) i lårbenhalsen (collum femoris) till lårbenet (femur) som är den del av höften där det blir störst påfrestningar varför höftledsfrakturer är vanligast i denna hals (collum-fraktur). framför allt på äldre med högre risk för benskörhet (osteoporos).

Lårbenshalsens skelett-struktur består av längsgående benstrukturer (trabekler) som ökar den längsgående styrkan i benet. Vid ej synligt benbrott i lårbenshalsen med konventionell röntgen kan ett avbrott i dessa längsgående [trabeklers] (bild) mönster misstänkliggöra en fraktur (odicloserad fraktur).

Lårbenet är kroppens längsta ben.