Ansiktsskelettet och bihålorna (sinus) röntgas idag uteslutande med datortomografi (CT) än den tidigare konventionella röntgentekniken som dock initialt kan göras på några mindre kliniker eller vårdcentraler som saknar datortomograf. Datortomografin får då göras på annat större sjukhus om den primära diagnostiken behöver kompletteras med ytterligare utredningar eller undersökningar.
En CT-ansikte ger en mycket detaljerade bilder över de infraorbitala ögonhålorna, ansiktsskelettets delar, samtliga bihålor samt käke och käkleder. Dock undviker man att röntga över ansiktet då ögonlinserna anses vara mer känsliga för bestrålning än andra delar av kroppen. Det ska därför finnas en väl bedömd indikation för röntgen av ansikte och ögon.
CT har en hög sensitivitet för skelettskador, färska blödningar och ödem inom skallen.
Annan metod
Magnetkamera kan bli aktuell vid utredning av ögats mjukdelar som tårkanaler, kärl och nervförsörjning samt patologi inom hörselbenen.
Innan patienten genomgår MR-undersökning måste det vara klarlagt att patienten inte har metall vid känsliga strukturer i kroppen som kan medföra en risk med ett kraftigt magnetfält.
Indikation
CT är förstavalsmetoden för skador i ansiktet. CT ger den absolut bästa och snabbaste bilddiagnostiken för att åskådliggöra skador på ansiktsskelettet som uppkommer genom trauma dvs. slag mot ansiktet, vid olyckor eller våldsbrott. I dom flesta fall göres en hel avbildning av hela skallen vid en trauma frågeställning då man även kan befara intrakraniella blödningar (subduralhematom) vid kontusionsskador1Blåmärke, krosskada, etc. med skelettskada.
Elektiva2Tidbokade undersökningar.
Ögonen och dess ögonhåla (sk. infraorbitala sjukdomar) kan drabbas av inflammatoriska processer eller tumörer där en datortomografi då (eller MR) utgör en del av diagnostiken.
Sjukdom i själva ögonbulben som bla. medför optiska synfel kan enkelt utredas med optiska instrument3Oftalmoskop, spaltlampa, mm. som då kan undersöka hela innanmätet i den bulbära kroppen.
Ögats utsida bak mot själva ögonhålan (infraorbitala delen) ses däremot inte utan här kommer CT eller MR in som diagnostiskt media. Förändringar utanför ögonbulben fortplantar sig ofta som avvikelser i ögonbulben där tex. onormal form kan bero på expansiv process i ögonhålan liksom sämre blodflöde, som kärltromboser, vilket ger defekter eller blek färg på näthinnan, mm.
Bihålornas slemhinna är normalt tunn. Anledning till en datortomografi av bihålorna kan vara en svårdiagnostiserad, återkommande sinuit (bihåleinflammation), längre tids ensidig snuva (blodblandad snuva/snor) som inte svarar på medicinsk behandling.
Akuta
Vid trauma mot ögonen är CT förstaval som lämpar sig bra för olika traumatiska händelse så som bulblaceration (söndrig glaskropp), främmande kropp (trädgren, svetsloppa, mm.), hematom, retrobulbär fraktur eller luft, mm. Främmande kroppar kan vara svåra att avskilja på bilderna även med en så bra metod som CT. Detta beror helt enkelt på vilket material den främmande kroppen utgörs av. Plast och glas kan vara svåra att se såvida de inte dragit med sig luft på vägen in i ett organ. Likaså trädgrenar, etc. syns mer eller mindre bra beroende på träslag och hur mycket vatten träet innehåller.
Patologi
Skelettskador inom ansiktsskelettet bedöms utifrån vilka sk. stödpelare4Ansiktet består av ett antal mer tjocka benpartier som bygger upp ansiktsskelettet och ger det fasta. Det löper 5 sagitala stödpelare samt 3 horisontella stödpelare i ansiktets uppbyggnad. Ögonhålornas utsida samt insida samt nässna mellanvägg utgör de sagitala benen. Ovansidan, undersidan av ögonhålan som även löper över näsrotsbenen samt överkäken utgör de horisontala benen. i ansiktets benuppbyggnad som frakturerats, om dessa skadan är isolerad eller komplex, har en dislokation av skadan skett eller ligger alla skelettstrukturer på plats. Frakturer som involverar områden i ansiktsskelettet där olika stödpelare förenas utgör mer komplexa frakturtyper och måste oftast korrigeras med kirurgi.
Fraktur på någondera okben/båge (os zygomaticum) utgör mer än hälften av alla ansiktsfrakturer.
Underkäken utgör annan vanlig lokalisation av frakturer i ansiktsskelettet. Dessa frakturewr uppkommer oftast genom slag/våld mot käken eller vid trafikolyckor. Vid skador inom underkäken förekommer oftast fler än en fraktur. Dessa skador föranleder ofta ett besök hos tandläkare eller käkkirurg för korrigering av skadade tänder.
Infraorbitala förändringar som inflammation eller expansiva förändringar som tumörer ger ofta tämligen likartade symtom i form av exoftalmus, smärta, synrubbningar som synnedsättning eller dubbelseende, mm.
Tumörerna kan delas in i retrobulbära–5Tumören är lokaliserad bakom ögonbulben eller ögongloben som kan utgöras av optikusgliom, optikusmeningeom, hemangiom, lymfangiom, neurofibrom, mm. och intrabulbära tumörer6Tumör som sitter i själva ögonbulben och kan utgöras av retiniblastom, malignt melanom..
Förändringar på synnerven7Optikusneurit, optikusgliom, optikusmeningeom, lymfom, , sarkoidos, tyreotoxikos, ödem, mm. (optikuskomplexet) kan ses med CT men en MR-undersökning av ögonens mjukdelar ger mer sensitivitet för mjukdelsförändringar och därmed en mer träffsäker diagnostik.
Infraorbital inflammation uppträder antingen som en infektion i mellanrummet mellan ögonbulben och omgivande vägg (periorbital cellulit) eller i själva ögonbulben (orbital cellulit). Orsaken kan vara en underliggande siniut (bihåleinflammation) eller främmande kropp som utgör infektionsfokus.
Vanliga förändringar inom bihålorna är vätska (sinuit), polyper, slemhinnesvullnad, mm.
Bihåleinflammation (rinosinuit) orsakas av antingen virus eller bakterier vilket har en fördelning på vardera 50% som orsak (etiologi). Bihåleinflammation involverar ofta näsans håligheter samt [näsmusslorna] (bild) vars slemhinna blir tjock och ökar sekretbildningen som ser snuva. Allmänt förstorade näsmusslor kan även ge sämre näsandning och en känsla av kronisk nästäppa vilket kan åtgärdas med värmebehandling av vissa delar av näsmusslorna vilket ger en friare luftväg genom näsan.
Sinuit finns i en akut alt. kronisk variant där symtomen vid den akuta varianten försvinner inom 12 veckor medan vid en kronisk sinuit kvarstår symtomen över 12 veckor. Symtomen vid sinuit kan vara snuva (varfärgad), smärta över drabbad bihåla (kind, panna), förkylning, feber, mm.
Vid en klar klinisk okomplicerad akut sinuit företas ingen röntgenundersökning utan detta för läka ut med ev. medicinering. Patienter som får svårare symtom som exoftalmus8Utstående ögonglober som orsakas av tryck mot ögats baksida, skada eller förlamning av ögonmusklerna, giftstruma, mm., svår huvudvärk, tecken på meningit9Hjärnhinneinflammation som orsakas av meningokocker och har hög dödlighet. Symtomen är svår huvudvärk, kräkningar, feber, nackstelhet, medvetslöshet, mm., påverkan av ögonmuskler, mm. ska bedömas av expertis där även en CT-undersökning då kan vara indicerad.
Annan misstanke kan tumör. Den vanligaste cancerformen inom bihålorna är en skivepitelcancer10Malign form av cancer som dock har en lite risk för spridning via lymfbanorna. Riskfaktorer för cancer inom näsa och bihålor är rökning, långvarig exponering av vissa kemikalier i arbetet, mm. som oftast utgår från näsans slemhinna innan den sprider sig in i bihålorna. Skivepitelcancer är en malign cancerform. Varje åt diagnostisera ca. 60 cancerfall (2022) i näsa eller bihåla.
Metod
En datortomografiundersökning (CT) av ögonen, bihålorna eller ansiktsskelettet gör man liggande på en brits med huvudet vilande och fixerad med kuddar i ett särskilt avsett huvudstöd så huvudet ligger stilla trots apparatens rörelser eller ofrivilliga rörelser av patienten.
Det är av största betydelse att man som patient ligger still under bildtagningen. Vid rörelse av huvudet, om detta då ändrar läge mellan två snitt, kommer de sk. tvärsnitten inte att hamna ”kloss-i-kloss” med varandra.
Det kan då föreligga en risk att vid en bedömning av bilderna att radiologen missar detaljer i bilderna eller en patologisk förändring eller skada.
Vid bildtagning av bihålorna tas samtliga bihålor, [pannbihålorna] (bild), käkbihålorna, silbensbihålorna samt [kilbensbihålorna] (bild) med på bilderna vid undersökningen med CT.
Vid undersökning av ögon/ögonhålor ska patienten ha blicken fixerad rakt fram vid själva bildtagningen som tar någon sekund.
Kan man av någon anledning inte ligga ner eller ligga stilla med huvudet en kort stund går denna undersökning troligen inte att genomföra.
En undersökning tar totalt omkring 10 minuter inkl. förberedelser med att placera patienten i läge och ställa in CT-maskinen för bildtagning samt avveckla patienten från CT-maskinen.
En enskild bildserie tar ca. 2-5 sekunder.
Undersökningen tar 10 till 15 minuter.
En röntgensjuksköterska utför denna undersökning.
Anatomi och fysiologi
Kraniets viktigaste uppgift är att skydda hjärnan från slag och stötar. Även [ögonen] (anatomi) och öronen har väl skyddade platser i djupa håligheter i skallen.
Skallen består av ett pussel av 29 sammansatta [bendelar] (anatomi) där [skallbasen] (anatomi) är den mest komplexa delen av kraniet. Hjärnskålen är uppbyggd av 8 bendelar och i ansiktets skelett ingår 13 olika bendelar.
Själva [hjärnskålen] (hjärnhåligheten) rymmer ca. 1,5 liter hos en vuxen individ som nästan helt fylls ut av hjärnan. Kraniets övre delar består av platta ben.
Hjärnskålens stora platta ben delas in i 6 olika lober, pannbenet (os frontale), hjässbenet (os parietale) och nackbenet (os occipitale) utgör av helt platta ben som skyddar nästan hela hjärnan. Kilbenet (os sphenoidale), tinningbenet (os temporale) och silbenet (os ethmoidale) är mer oregelbundna bendelar som utgör skallens botten, örongångar och bihålorna.
Vid födseln sitter inte de stora platta skallbenen ihop utan fäster vid varandra av bindvävsfogar (brosksuturer) som möjliggör rörelser sinsemellan benplattorna. Detta är en viktig egenskap vid födseln då huvudet kan anpassa sig och pressas ut genom den trånga födslokanalen. Dessa bindvävsfogar har växt ihop till slingrande sömmar och skapar ett enhetligt skallben vid 1-1,5 års åldern. Dessa sammanväxta sömmar växer ihop likt ett blixtlås och utgör en kraftig sammanhållning av de olika skallbenen.
Ansiktskraniet utgörs av en mängd mindre skelettdelar som även de är fästa i varandra genom suturer (sömmar). Till ansiktskraniet räknas tårbenet (os lacrimale), gombenet (os palatinum), okbenet (os zygomaticum) som till stor del formar en individs ansiktsform, överkäksbenet (maxilla), underkäksbenet (mandibula) samt tungbenet (os hyodeum) som utgör fäste för en mängd muskler till bla. munhålans botten. Sedan tillkommer en stor mängd små bendelar i skallen så som hörselbenen, ögonhålans ben som utgörs av 7 ben där det i botten av ögonhålan finns öppningar för nerver (syn och rörelse) och blodkärl till ögat. Ögonhålan är klart mycket större än själva ögonbulben där baksidan är fylld med nerver, muskler, blodkärl samt bindväv och fettväv.
I ansiktskelettet finns även bihålorna, pannbenshålan (sinus frontalis), silbenshålorna (sinus ethmoidales), kilbenshålan (sinus sphenoidales) och käkbenshålan (sinus maxillaris) som är luftförande håligheter som ligger nära näsan och ingår i kroppens luftvägar.
Dessa bihålor kan ha olika storlekar på olika individer. Hos vissa saknas pannbihålorna som inte har någon påverkan alls.
Bihålorna är vanliga säten för infektioner (bihåleinflammation/sinuit) då mikroorganismer lätt sprids in i dessa håligheter från näsan vid förkylning, snuva, mm.