Idag röntgas bihålorna och ansiktsskelett med [datortomografi] (länk) där vätska eller andra slemhinneförändringar i dessa luftförande håligheter ses mycket bra med datortomografi (CT). Vid trauma mot ansiktet sker detta ofta är i kombination med annat våld mot övriga huvudet som då röntgas samtidigt (CT-skalle).
En tidigare konventionell bilddiagnostik av bihålorna gav endast en grov bedömning av skelettskador eller destruktioner av skelettet runt bihålor och ansiktet. En mer noggranna diagnostik av små skelettstrukturer var svårt att få med förr med enbart konventionella röntgenbilder. Tidigare röntgen av bihålor och ansiktsskelettet gjordes med flertalet exponeringar från olika vinklar som medförde en röntgenbestrålning mot ögon och hjärna.
Dagens CT-undersökning av ansiktet kan genomföras med mycket låg röntgenbestrålning.
Indikation
Röntgen (CT) av bihålorna sker oftast enbart vid långvariga besvär på vätska eller bihåleinflammation i någon av dessa hålrum i ansiktsskelettet. En diagnostik av bihålorna kan även bli aktuell där insatt medicinsk behandling inte svarar mot förväntningar och inte ger någon som helst effekt på de besvär patienten har.
CT-bilder visar även slemhinneförändringar samt att det enkelt går att avgöra mängden vätska i någondera bihåla eller andra håligheter som inneröra och öroncellerna.
Patologi
Sjukdomar som involverar bihålorna är inflammation, missbildningar, skelettskador, tumör, mm.
Bihåleinflammation1Inflammation i bihålan orsakas av virus, bakterie eller som en allergisk reaktion. Denna reaktion ger en svullnad av den mycket tunna slamhinna som kläder insidan av bihålan. Efterhand denna slemhinna svullnar ökas sekretionen i bihålan som dessutom får svårt att rinna ut spontant då svullnaden täpper till utförsgångarna från bihålan.
Infektioner i bihålor som gränsar till öronen, främre eller mellersta skallgropen kan ge mer allvarliga komplikationer om de ej behandlas i tid. (sinuit) är en svullnad av slemhinnan som följs av en ökad sekretion i bihålan pga. avflödeshinder. När vätskemängden (sekretionen) ökat ses en vätskenivå i bihålan med såväl dagens CT-metod som tidigare konventionell röntgenbild.
Missbildningar i bihålorna kan vara svåra att upptäcka om symtomen är lindriga. En allvarlig form av missbildning i näsans hålighet är sk. koanalatresi2Denna missbildning av bakre koanen (bakre näsöppningen mot svalget) kan vara ensidig eller involvera bilaterala sidor av koanen. Bilateral atresi medför att barnet inte kan andas vid tex. matning och kan ge barnet livshotande andnöd. Tillståndet upptäcks i regel vid födseln då nyfödda normalt andas via näsan vilket medför att munnen stängs och barnet får andnöd och uppvisar cyanos (blåaktig hud, läppar, mm.).som innebär att förbindelsen mellan näsa och svalg är trångt eller saknas helt.
Metod
Bihålorna röntgades tidigare med konventionell röntgen eller en sk. Orbixkamera.
På grund av ansiktsskelettets mycket komplicerade uppbyggnad tog man som regel minst tre röntgenbilder över dessa områden, två frontal- och en sidobild.
Idag göres dessa undersökningar uteslutande med datortomografi (CT). Förutom avbildning av samtliga bihålor vid en och samma bildtagning med CT får man även näsans håligheter, öronstrukturerna, ögon och övriga delar av ansiktet.
Anatomi och fysiologi
I ansiktskelettet finns bihålorna dessa utgöres av pannbenshålan (sinus frontalis), silbenshålorna (sinus ethmoidales), kilbenshålan (sinus sphenoidales) och käkbenshålan (sinus maxillaris) som är luftförande håligheter som ligger nära näsan och ingår i kroppens luftvägar.
Dessa bihålor kan ha olika storlekar på olika individer. Hos vissa saknas pannbihålorna som inte har någon påverkan alls.
Näsbihålorna är vanliga säten för infektioner (bihåleinflammation/sinuit) då mikroorganismer lätt sprids in i dessa håligheter från näsan vid förkylning, snuva, mm.
Näsans håligheter har en viktig funktion i att värma, fukta och rensa inandningsluften. Näsans renande effekt på inandad luft görs genom näshåren i näsborrarna samt den slemhinna som finns överallt inom näsans håligheter. Denna rening av inandningsluften sker längs med hela luftvägen ner till lungblåsorna. Storleken på de partiklar i inandningsluften som når lungblåsorna har en storlek på ca. 1-10µm.
Näsans värmande effekt på inandningsluften sker genom ett rikligt system av ytliga blodkärl i näsans slemhinna. Denna stora mängd små blodkärl i näsan bidrar även till vanligt förekommande näsblödningar.
Anledning till varför människan har bihålor är något oklart.