Fot

Indikation

För att få skador på hälen eller mellanfotens ben krävs det i regel kraftigt våld mot dessa delar av fotskelettet.
Frakturer på tårnas ben är desto vanligare.
Fraktur på lilltån röntgas inte utan denna ev. skada enbart konstateras som en klinisk diagnos.

Patolologi

Frakturer i samband med våld mot foten är vanligast ute i tårnas ben. Oftast har patienten då tappat tunga föremål eller sparkat emot med framfoten och då speciellt på någon av de mindre distala tåbenen.
Skador på tårnas ben ses relativt enkelt med konventionell röntgen.
Desto svårare kan det vara att upptäcka skador som involverar mellanfotens leder där oftast en kompletterande datortomografi (CT) eller magnetkameraundersökning (MR) måste göras för att få en klar diagnos. Framför allt fraktur i Lisfranc’s led¹Den tvärgående leden mellan fotledsbenen (tarsalbenen) och mellanfotsbenen ben (metatarsalbenen). viktig att diagnostisera när patienten kommer in med smärta över fotryggen efter idrottsskada eller annan olycka av något slag. Denna skada kan vara svår att se med konventionell röntgen varför man ofta kompletterar bilddiagnostiken med datortomografi (CT). Fraktur i denna led behandlas operativt med ofta långvarig gipsning (ca. 8 veckor) och immobilisering. Obehandlad kan en skada här ge svåra besvär vid rörelser av foten.

Fraktur på hälbenet (calcanus) eller språngbenet (talus) fås oftast av kraftigt axialt våld ,dvs. när man landar rakt ner på foten. Fraktur på språngbenet är mer ovanligt än dito på hälbenet men måste diagnostiseras och behandlas.

Stressfrakturer, även kallad marschfraktur, är vanliga i tårnas ben vid överbelastning med symtom som diffus värk vid inaktivitet som ger ökad smärta vid belastning och promenad (idrott), svullnad, mm. Om röntgen anses indicerad ses oftast en periosteal (benhinnan) förtjockning med ev. inslag av frakturlinje på röntgenbilden.
Denna värk försvinner av sig själv efter en tids vila eller att man undviker aktivitet som ger denna värk. Går inte värken över av denna egenbehandling eller där sjukdomshistorien kan ge misstanke om fraktur bör foten röntgas.

Hammartå (hallux valgus) är det när vinkeln mellan mellantåbenet och stortåns grundfallang är för liten (lateral deviation). Dvs. stortån pekar inåt (≥15°) och ligger ibland även över näst intill liggande tå. Hallux valgus delas in i 3 klasser²Lindrig: 15-20°, måttlig: 20-40°, grav: >40°. beroende på hur stor stortåns vinkel är.
Orsaken är okänd men man kan härledas av vissa riskfaktorer så som kvinnligt kön och för trånga skor, artros och artrit (RA) i stortåleden, ärftlighet (hereditet), fel belastning av foten, mm.

Reumatoid artrit (RA) och artros i fotens tåben har samma engagemang som fingrarnas leder. Diagnosen kan ställas utifrån de kliniska symtomen och sjukhistoria. Symtomen utgöres av smärta, stelhet, hälta, svullnad, mm.
Röntgen kan bli aktuell vid osäker diagnos, utebliven behandlingsresultat eller indikation för operativ behandling.
Röntgen vid tidiga symtom liknande artros är svårbedömd där enda ledtråden till diagnosen med röntgen kan vara sparsam sklerosering av ledytorna eller små benpålagringar. Vid oklar diagnos med konventionell röntgen kan magnetkamera (MR) vara ett alternativ där man kan bla. kan avgöra tjockleken på ledbrosk i foten.

Osteoporos³Benskörhet som beror på nedsatt bentäthet och hållfasthet i skelettet. Är en mer eller mindre normal process i skelettet vid åldrandet. Osteoporos finns i 2 former, primär typ där bakomliggande orsak är okänd samt sekundär typ som orsakas av läkemedel, sjukdom, mm. och [osteopeni]⁴Brist på benvävnad i skelettet. Osteopeni är en lindrigare form av osteoporos. (bild) är relativt vanlig förekommande hos personer från medelålder och uppåt i åldern där man bedömer att ca 50% av kvinnor och ca. 25% av män drabbas av en osteoporosrelaterad fraktur.

[Hälsporre] (bild) (plantar fasciit) är en högst ömmande tillstånd som mestadels gör sig mest påmind efter vila då man börjar belasta foten. Smärtan har en specifik lokalisation under hälen och fotvalvet. Diagnosen ställs enkelt med konventionell röntgen. Vid osäkert fynd kan även ultraljud eller magnetkamera (MR) bli aktuell där mjukdelarna kring den misstänkta lokalisationen för hälsporren undersökes.

Metod

Vid röntgen av foten tages oftast tre bilder. En [frontal-] (bild) och en [sidobild] (bild). Dessa kompletteras med en bild med foten lätt [uppvriden] (bild).
Vid fraktur på hälen tas en sido- samt [axial] (bild) bild av hälbenenet.
Diagnostik av Hallux valgus tas även en frontal bild över framfoten i stående där patienten belastar framfoten vid bildtagningen.

Vid misstanke på hälsporre tar man endast en sidobild på hälbenet. Röntgen sker då av båda hälbenen då man vid fynd av hälsporre på ena hälbenet oftast också finner en liknande hälsporre under andra hälen som inte behöver vara besvärande för patienten.

Anatomi och fysiologi

Foten består av totalt 26 ben. Fotens ben delas in i fotrotens, mellanfotens samt tårnas ben.
Fotrotens ben (fossa tarsi) består av 7 bendelar som utgör en fast enhet med fotleden där de två största utgörs av språngbenet (talus) som utgör en led mot skenbenets yta (articulatio talocruralis) samt hälbenet (calcanus) som även den utgör en led mot språngbenet. Övriga 19 ben bildas av 5 mellanfots ben samt 14 tårben där stortån har 2 tårben medan resterande 4 tårben består av 3 ben vardera. Handens ben är uppbyggd på samma sätt med 2 ben i tummen samt 3 ben i vardera finger. Likt som i handlovsbenen finns även ett ben som heter båtbenet (os naviculare) som ingår i fotrotens ben.
Fraktur i någondera av fotrotens ben kan vara svårbehandlad då de flesta av dessa ben sitter tätt ihop inbördes och utgör en smal ledyta mot intilliggande bendel.

När en person promenera utgörs trycket (tryckområdet/trampdyna) mot fotens undersida mot mellanfotbenens främre (distala) ändar samt hälbenets bakre spets.
Vid gång har stortån den största betydelsen medan resterande 4 små tår inte har någon större betydelse hos människan då såväl stortån och alla tår sedan länge tappat sin förmåga att greppa om saker, så som aporna, som fortfarande kan greppa om saker där apans stortån fungerar som en tumme.

Fotsulan skyddas av kroppens tjockaste hudlager vars trampdynor dessutom blir tjockare ju mer en person går barfota.