Underben

Indikation

Fraktur på någondera av underbenen uppkommer oftast efter trauma. Vanligast är diafysära¹De långa rörbenens mellandel (mellan ändarna på benet). frakturer.
Vid de fall man på röntgenbilderna kan se eller misstänka att en fraktur även involverar någondera av knä- eller fotleden bör en datortomografi (CT) komplettera diagnostiken.

Patologi

Frakturer i tibiadiafysen (skenbenet) hör till vanliga skador i underbenet i samband med högenergi trauma. Dessa skador ses oftast hos unga vid skador under idrott, kampsporter, utförsåkning med skidor, trafikolyckor, mm.
Frakturer i underbenet kan vara tvärgående, sneda, spiralfrakturer samt splittrad fraktur med flertalet benfragment.
Skenbensfrakturer (Crus-fraktur) fixeras för att läkningen skall bli fullgod så att inte skadan påverkar den framtida gången. Enklare stabila frakturer kan behandlas konservativt med enbart gips som då får sitta på i ca. 12 veckor. Annan behandling är med osteosyntet²Öppen kirurgi med märgspikning, platta och skruvar som ger en intern reponering och fixering. eller extern fixation skruvad genom huden in i ben. Denna behandling göres vid fragmenterad fraktur, lednära fraktur, öppen blödande fraktur samt beroende på patientens ålder. Val av syntetmaterial ska göra frakturen så stabil som möjligt. Instabil fraktur där såväl skenbenet som vadbenet har frakturer kan behöva [märgspikas] för stabilisering av underbenet.
Det blir ofta även en skada på vadbenet i samband med en tibiafraktur. Frakturer enskilt på vadbenet åtgärdas oftast ej då detta ben inte har den kroppstyngd, involverar knä-, eller fotled så som skenbenet.

Stressfrakturer förekommer i dessa ben där lokalisation i skenbenet är vanligast. Mer vanligt för stressfrakturer är dock i foten.
Stressfraktur kommer av onormal hög belastning, långvarig belastning (marchfraktur), längre felställning av fötterna, benlängsskillnad, mm. Utröna orsaken till stressfraktur ingår i utredningen där vanlig behandling består av vila och inriktad träning.
Diagnostiken är initialt klinisk men om utebliven förbättring göres initialt i utredningen en konventionell röntgen.
Stressfraktur kan ses med konventionell röntgen där man ofta ser en kortikal förtjockning. Kan man ej ställa en säker diagnos med ledning av enbart konventionell röntgen kan en undersökning med magnetkamera (MR) vara indikerad efter några dagar. Med MR ses då ev. en svullnad i periostet samt ev. en benmärgsblödning (ödem).
Det finns ett flertal differentiala³Olika sjukdomar som har liknande symtom eller bilddiagnostik. diagnoser till en kortikal förtjockning som måste utredas. Kortikal förtjockning ses förutom vid stressfrakturer även vid osteromyelit, benigna samt maligna bentumörer, venösa insufficiens, metsstaser, mm.

Bentumörer såväl maligna som benigna ger ofta symtom som värk lokaliserad till förändringen eller en utifrån kännbar benförändring. Vid dessa misstankar ska en initial konventionell röntgen göras omgående. Vid oklara men synbara fynd ska en utredning påbörjas. Uteblivna fynd i röntgenbilden följs oftast upp om besvären kvarstår efter en längre tid (1-2 månader).
Maligna benförändringar utgöres oftast av sarkom som uppkommer i kroppens stödjevävnad som utgöres av bindväv, muskler och skelettet. Man räknar med att ca. 400 personer per år får denna cancerform.
Benigna skelett tumörer kan vara enkel bencysta, ekondrom, kondroblastom, mfl. Dessa benigna tumörer kan ha en såväl aggressiv som långsam tillväxt. Den största risken med benigna bentumörer är den lokala bendestruktion den skapar med risk för frakturer i området.

[Benö] (bone island/enostos) är en helt benign skelettdefekt som består av en ansamling av kompakt ben i den spongiösa benmärgen och kan förekomma i alla ben i kroppen. Oftast ser man dessa i rörbenen eller dess ändar.
Denna benö är helt ofarlig men kan vid större storlek (>2cm) utgöra en frakturrisk då benet är mindre hållbar i dessa störra benöar. Större benöar kan även vara en osäker faktor för den radiologiska diagnostiken då man måste kunna särskilja denna benigna defekt från annan malignitet i skelettet.
Scinigrafi visar inget upptag vid en benö så som det gör vid andra typer av maligna benförändringar eller metastaser.

Metod

Röntgen av underbenet göres liggande.
Vid röntgen av underbenet tages 2 bilder. En frontal– och en sidobild.
Man måste få med såväl knä- som fotleden på bilderna då en proximal eller distal tibiafraktur även kan involvera dessa ledytor.

Anatomi och fysiologi

Underbenet består av 2 långa rörben, skenbenet (tibia) och vadbenet (fibula). Skenbenet, som är trekantigt i genomskärning, är kroppens näst längsta ben. Av dessa två underben är det kraftigare skenbenet som till stora delar bär upp hela kroppstyngden.
Skenbenet⁴Skenbenet är kroppens näst längsta ben och är utformad som en trekant i tvärsnitt med ena kanten strax under huden längs hela underbenet. är grovt och utgör en del av knäleden. Skenbenet är inte ett runt ben så som de flesta andra rörbenen i kroppen utan har ett trekantigt utseende i tvärsnitt. Skenbenet ena sida ligger strax under huden på framsidan av underbenet där man lätt känner ena längsgående kanten av det triangelformade skenbenet längs hela underbenet.
Distalt bildar dessa två underben fotleden som en typ av gaffel-led över språngbenet (talus) i foten.

Strax under knäleden på skenbenets framsida sitter en skrovlighet (tuberositas tibia) som utgör förankring för den fyrhövdade lårmuskelns (m. quadriceps) sena som ligger över samt längs sidorna av knäskålen. Uppe i höften fäster dessa 4 muskler i separata senor.
Det är mot denna sena över knäskålen knäet vilar mot då man sitter ”på knä” inte själva knäskålen.

Vadbenet är tunt då detta ben inte bär upp någon kroppsvikt vars viktigaste funktion är att utgöra en stabiliserande del av fotledens gaffelliknande konstruktion.