Röntgen av bihålorna, (sinus), sker oftast enbart vid långvariga besvär på vätska eller [inflammation] (sinuit) i någon av dessa hålrum i ansiktets skelett.

Bihålorna röntgas med konventionell röntgen eller en sk. Orbixkamera. På grund av ansiktsskelettets komplicerade uppbyggnad tar man som regel tre röntgenbilder över dessa områden, en frontal- och en sidobild.

Dessa kompletteras med en "halvaxial bild". Vid denna bild ombedes patienten att gapa stort då tänderna annars skymmer kilbensbihålan (sinus sphenoidale). Bihålor kan även undersökas med datortomografi (CT) för påvisa ev. slemhinneförändringar häri.

Halsryggen (columna cervikale), består av 7 halskotor. Skador på nacken är väldigt viktiga att upptäcka.

På 2:a halskotan (axis), finner man den viktiga tandliknande tappen (dens) som står upp genom 1:a halskotan (atlas). Den enda halskotan som går att vrida är den översta. Det gör den runt denna "tapp", dens. I mitten löper ryggmärgen med alla nervbanor från hjärnan.

Vid våld mot nacken kan man trots allt känna sig relativt besvärsfri och nacken kännas stabil den första veckan efter det inträffade olyckstillbudet. Dock kan man därefter ibland få en glidning av två intilliggande kotor gentemot varandra. Detta gör att ryggmärgskanalen kan bli alvarligt klämd med neurologiska skador som följd. Det är därför viktigt att kontrollröntga nacken efter ca. 10 dagar då runtomliggande muskulatur slappnat av.

Misstanke på en sk. "Whip-lash" skada röntgas därför först efter en vecka till 10 dagar pga. detta muskelskydd i nacken.
Andra skador man kan få på halsryggen är [förslitningsskador] och [kompressioner]. Ofta återkommande symtom på smärta i axlar och armar kan bero på sjukliga tillstånd inom halsryggraden.

En röntgenundersökning av nacken, vid icke akuta skador, gör man vanligtvis sittande. Vid röntgen av nacken tages en frontal- och en sidobild av hela nacken. Dessa kompletteras med bilder tagna med nacken något lätt vriden åt vardera hållet. Detta för att få kothålen där nerverna löper ut bra avbildade.

Vid tillfällen då patienten kommer för akut undersökning tar man också 2 speciella bilder över bara dens (andra kotans "tandutskott"). [Fraktur] på dens kan vara ett livshotande tillstånd där ryggmärgskanalen kan komma att klämmas. Vid "urakuta" undersökningar av nacken (trafikolyckor etc.) röntgas patienten därför liggande på speciell akutmadrass med halskrage och med minsta möjliga rörelser av nacken.

Vid oklar diagnos i samband med trauma mot nacken, där man med konventionell röntgen inte kan utesluta ev. skada, kan en kompletterande bildtagning ske med datortomografi (CT).

Bröstryggraden (columna thoracale) består av 12 kotor. Från varje kota utgår ett par revben.

Den vanligaste skadan inom bröstryggen är oftast sk. kompressions-frakturer på en eller flera kotor. Denna skada är oftast belägen vid övergången till ländryggen. Skadan medför i de flesta fallen endast kortvarigt sängläge tills den akuta värken har släppt.

En deformitet är [skolios]. Denna tendens till sned rygg är oftast medfödd. Det är viktigt att man upptäcker detta hos barn medan de växer. Då går det att behandla och bromsa denna vridning av ryggen. Andra skador som kan uppstå inom bröstryggen är förslitningar, diskbråck och tumörer.

Vid röntgen av bröstryggen tages en frontal- och en sidobild när patienten ligger ner. Vid undersökning av skolios på barn tar man också en frontal bild medan barnet står upp och på så sätt belastas ryggen.

Magnetkameran (MR) har fått en allt större betydelse vid undersökningar av ryggen. Ofta som kompletterande undersökning.

Ländryggen (columna lumbale) består av 5 kotor. Dessa kotor är dom största i ryggraden. Det finns dom som har 6 ländkotor utan att detta är till några besvär. Till ryggen räknas också kotorna i korsbenet och svanskotorna (5 resp. 4 sammanväxta kotor).

Ländryggen är den ryggdel som oftast vållar mest besvär. Ryggont har nästan kommit att bli en folksjukdom. Vanligaste skadan här i samband med våld är [kompressionsskador] på kotorna. En eller flera kotor pressas då sönder i olika svår grad. Mellan kotorna finns sk. mellankotskivor (diskar). Dessa består utav en gelatinartad massa som omslutes av ett fibrinnät. Alla dessa mellankotskivor utgör en fjärdedel av ryggradens längd ovan korsryggen.

Vissa typer av cancer kan sprida [metastaser] till kotkropparna.

Diskbråck, ofta benämnd ryggskott, är ofta resultatet av en åldrad disk som förlorat sin spänst. Diskbråck kan trycka på nerver från ryggmärgen vilket orsakar smärta. Denna åkomma diagnostiseras enklast med magnetkamera (MR).

[Skolois] lokaliserad enbart i ländryggen ses mer sällan då denna snedställning av ryggen oftast involverar hela kotpelaren (se ovan).

Vid röntgen av ländryggen tages en frontal- och en sidobild . Dessa kompletteras med en sidobild på övergången mellan sista ländkotan (benämnes "L5") och första sakralkotan (benämnes "S1") som egentligen bildar korsryggen (sacrum). Dessa sakralkotor bildar en ihopväxt benstruktur. Dock finns utgångshål för nervrötter till bla. benen utifrån denna skelettstruktur. Ischias och annan värkproblematik i benen utgår ofta från nerver som löper ut från länd- eller sakralryggen.

Ett par revben (costa) utgår från varje kota i bröstryggen. sammanlagt 12 par revben. Revbenen bygger upp bröstkorgen och skyddar lungor och hjärta.

Frakturer på revbenen orsakas oftast av våld mot bröstkorgen. Vanligast ses då brott på revben 5 till 9. Skador på andra revbenspar är ofta i kombination med andra mer allvarliga skador i omkringliggande organ. Fraktur på bröstbenet ses ofta vid större thoraxskador.

Pneumothorax förekommer i många fall tillsammans med revbensfrakturer. Detta betyder att luft kommit in i lungsäcken så det vakuum som normalt finns i lungsäcken inte längre finns. Detta gör att själva lungan faller ihop och andningsrörelserna avtar.

Röntgen av revbenen sker på likartat sätt som vid lungröntgen. Man tar en frontal- och en sido bild. Vid misstanke på en pneumothorax tages bilder både vid inandning (inspiration) och utandning (exspiration).

Vid osäkra förändringar kan kompletterande bilder behövas.

Mot bröstbenet (sternum) fäster vanligtvis sju av de översta paren revben med brosk framtill. Revbenen ledar baktill mot bröstryggradens kotor. Nyckelbenet fäster också mot bröstbenets övre del via en ledskiva.

Denna kontakt är den enda mellan de övre extremiteterna (armarna) och hela det övriga skelettet.

Vid röntgen av bröstbenet tages endast en sidobild. Ibland kan kompletterande undersökning med datortomografi (CT) vara av betydelse.

Vanligast skadas bröstbenet i samband med trafikolyckor.
Detta kan då ske att bilföraren får bilratten hårt tryckt mot bröstbenet och bröstkorgens främre del eller att bilbältet ryckts åt mot bröstkorg och nyckelben.

Bäckenbenet (pelvis) består av ett flertal sammanfogade ben som utgör en helhet. Korsryggen bildar fäste för de båda bäckenbenhalvorna (tarmbenen), som är kroppens största enskilda platta ben, genom en orörlig fog/led, den sk, sakroiliacaleden. Framtill fäster de båda bäckenhalvorna i varandra genom blygdbensfogen (symfysen).

Bäckenbenet röntgas oftast i samband med en undersökning av höften. Skador på bäckenet uppkommer i de flesta fall endast vid våldsamma fall, trafikolyckor etc., oftast då i kombination med frakturer på höften. Skador på sittbenet åtgärdas oftast inte då dessa läker av sig själva.

Artros kan också förekomma. Företrädesvis då i sacroiliaca lederna. Dessa leder finner man mellan korsbenet (sacrum) och höftbenet (os ilium).

Vid röntgen av bäckenet tar man en frontal bild. Vid tveksamheter kompletteras denna bild med vridna bilder av någondera bäckenbenhalva (tarmben).

Höftleden involverar ledhålan i bäckenet (acetabulum) och lårbenshuvudet (caput femoris). Vid röntgen av höftleden ingår också lårbenshalsen (collum femoris) och de båda benknölarna (trochantor major, -minor).

Höftleden vållar ofta problem hos företrädesvis äldre människor. [Höftfrakturer] är en av de vanligaste skadorna hos äldre efter fall-olyckor. Dessa benbrott som oftast är lokaliserad till lårbenshalsen, sk. collum-fraktur, opereras oftast med [spikar] av olika slag.

Andra vanliga åkommor i höften är [artros] i leden.
Många får en höftprotes inopererad just på grund av artros. Man räknar med att omkring 10.000 människor får en [höftprotes] inopererad årligen i Sverige (stat:1998). Dessa proteser kan [luxera] efter fall eller spontant. Vid återkommande luxationer av protesen kan man tvingas reoperera höften för byte till annan protesmodell.

Vid röntgen av höften tar man en frontal bild på hela bäckenet och en frontal bild på själva höften. Dessa kompletteras med en sk. Lauenstein-bild då frågeställningen rör artros-misstanke.

Patienten vrider då benet utåt samtidigt som knäet hålles böjt.

Lårbenet (femur) är det långa rörbenet mellan höftleden och knäleden. Detta ben är kroppens största enskillda ben.

Skador sker här är främst efter trauma (våld) mot låret. Oftast finner man dessa skador i anslutning till de båda benändarna.

Vid brott "mitt på benet", diafysär femurfraktur, är sk. [märgspikning] en av de behandlingar som gäller för vuxna patienter. Viktigt är då att benets ursprungliga längd och vinkling återställs vid läkningen av benet. Hos yngre, fortfarande växande individer, sker ingen märgspikning. Vid barnfrakturer uppstår oftast felställningar vid läkningen. Denna felställning rätas, till stor del, själv till efterhand barnet växer.

Vid röntgen av lårbenet tages bilder från två vinklar för att kunna avgöra benets felställning vid brott. Oftast krävs flertalet exponeringar av lårbenet då detta långa ben oftast inte får plats på längden på en och samma bild.

Vid denna röntgenundersökning ligger patienten ner då det ju oftast är frågan om benbrott finnes.

Röntgenundersökningar av knälederna är en vanligt förekommande undersökning på röntgenavdelningen. Till knäleden räknas nedersta benknölarna på lårbenet (femurkondylerna), knäskålen (patella) och översta delarna av underbenets två ben, skenbenet (tibia) och vadbenet (fibula).

I knäleden finner man menisker, korsband och ligament. Det kan förekomma skador skador på alla dessa delar av knäet. Dessa mjukdelar undersökes bäst med magnetkamera. [Frakturer] i någon av knäledens ben är mera ovanligt. Direkt trauma (fall) mot knäskålen kan [frakturera] denna. Operation brukar då bli nödvändigt där man knyter ihop knäskålen med [ståltråd].

Desto vanligare är artros (förslitning av ledbrosk), i knäleden.
Vid artros förstörs ledbrosket vilket gör att ben gnider mot ben. I Sverige får årligen omkring 2000 människor (stat:1998) inopererat en [knäledsprotes].

Röntgen av knäet i samband med trauma göres liggande. Man tar vanligen 4 bilder. En frontal-, och en sidobild . Dessa kompletteras med två bilder med knäet något vridet.
Vid artrosmisstanke tages frontalbilden stående för att på så sätt kontrollera befintligt ledbrosk. Då knäleds-springan pressas ihop under denna stående belastning kan man beräkna broskets tjocklek.

Underbenet består av skenbenet (tibia) och vadbenet (fibula). Skenbenet, som är trekantigt i genomskärning, är kroppens näst längsta ben. Av dessa två ben är det skenbenet som bär upp hela kroppstyngden.

Skador på någondera av underbenen uppkommer oftast efter trauma. Även sk. stressfrakturer förekommer i dessa ben. Frakturer på vadbenet åtgärdas oftast ej om dessa inte involverar knä-, eller fotled. Skenbensfrakturer [fixeras] däremot för att läkningen skall bli fullgod så att inte skadan påverkar den framtida gången.

[Hjulbent] och kobenthet korrigeras med ett ingrepp på övre skenbenskondylen. Denna osteotibiakondylplastik göres med operation där "kil" mejslas ur benet för att räta upp det. Benet fixeras sedan med en märgla .

Vid röntgen av underbenet tages 2 bilder. En frontal- och en sidobild.

Till fotleden räknas ändarna av skenbenet och vadbenet. Språngbenet (talus) tillhör såväl fotled och fot.

Fotleden är ett vanligt skadeställe som ofta föranleder ett besök på röntgen. Oftast rör det sig om en stukning av fotleden. Detta är en ledvrickning utan skada på ben.

Då [frakturer] förekommer hittar man dom oftast på vadbenets [yttre fotknöl] (laterala malleolen). Då fraktur förekommer på [insidans fotknöl] (mediala malleolen) finner man ibland också en fraktur på vadbenet.
Multipla frakturer, då fotleden mer eller mindre splittrats upp i flertalet benfragment, kan vara komplicerade att få att läka på ett bra sätt. Då dessa frakturer oftast också då involverar leden är risker större för senare komplikationer efter läkning. Fotleden måste därför [fixeras] ordentligt med externa skruvar inför läkning för att undvika senare komplikationer.

Fotleden kan också drabbas av [artros].

Vid röntgen av fotleden tar man 4 bilder. En frontal- och en sidobild. Dessa kompletteras i de flesta fallen med två bilder med fotleden något vriden åt vardera hållet.